hjärtats fröjd

Eftersom jag blev väckt halvåtta av telefonen igår morse och inte kunde somna om igen (när jag hade min första fucking sovmorgon sen vi började med inspelningen) så läste jag en bok. Den heter Hjärtans fröjd, skriven av Per Nilsson för typ femton år sen. Jag läste om den på nån kultursida nyligen för att det precis har kommit en uppföljare. Men det stod i alla fall i den här artikeln att den skulle vara fantastisk.

Så här var den: dåligt skriven, töntig och fruktansvärt banal.

Men när jag var klar (jag läste den på ungefär tre timmar eftersom jag är rain man när det kommer till att läsa böcker, alltså jag lovar, jag skannar varje nytt stycke samtidigt, drar igenom raderna parallelt och läser höger och vänster sida ungefär samtidigt)
Men i a f
Efteråt fick jag en fet klump i magen.kunde inte äta frukost.en liten chock av beröring.
Så den tog någonstans ändå, i all sin jävla banalitet. Och töntighet och b-språk.

den handlar om att bli förälskad och jag pratade med en fin vän om det i veckan. Att vara kär. Att vara kär som när det är liv och död.det är ju det man letar efter.att det ska vara så fint att det gör ont, och göra så ont att det är skönt. att säga ”jag älskar dig” och verkligen mena det, fastän det sitter så långt in.som med sarah fast hatar att tjata om henne, det är ett annat liv sen, finns inte mer. Men att ge sig hän. Att våga.det händer ju ibland, men jag skulle vilja att det hände oftare, att jag tillät mig det. ”det är ok, martin, du får känna så, det får hända igen” och igen och igen
Det finns inget slut

Men det är så typiskt. Fiktionens makt, eller…........en kass bok som jag hatade, men som dödade mig.

så fruktansvärt banal verkligheten är
så fruktansvärt dåligt skriven
och jag är en sån fruktansvärd tönt