Memfis uber alles!

I morse läser jag i DN’s sommarsamtal om hur Lars Jönsson ännu en gång sitter och tjatar och gnatar om ”testfilmen” han alltid gör med ”sina regissörer” och att man ska utvecklas tillsammans och att lukas minsann skrev en massa manus innan han ”fick” göra fucking åmål. Jag orkar inte höra det längre… intervjun inleds med att han egentligen inte vill göra någon intervju och jag önskar att han inte hade gjort det, för det är samma gnäll och gnat som han alltid kör.

Åsikten att det ska göras färre filmer för att gynna dom med större budget är så fett elitistisk.
Och att dom ”tunga” produktionsbolagen i branschen vill att färre filmer ska få mer pengar är inget nytt precis, för givetvis vill dom att just deras filmer ska få mer pengar och att det inte ska komma lika många små filmer som ska kunna konkurrera med dem. Och samtidigt som lars jönsson tycker att det är rimligt att göra ”en eller två filmer per år, av god kvalité” så har memfis under första delen av 2006 fått 11,5 miljoner i stöd för fyra långfilmer.

Och jag häpnas av lars jönssons självbild när det gäller de filmer hans bolag har producerat. Som om memfis vore värsta indiebolaget som bara producerat en massa kvalité… han klagar på distributörer som ”slipar av kanterna på projekten”, men undantaget ”ett hål i mitt hjärta” finns det väl ingenting som skiljer memfis från SF? Kanske att memfis har ett hittat ett ännu mer mainstream tillvägagångssätt och dragit den klassiska hollywooddramarturgin till sin absoluta spets på ett sätt SF bara skulle våga drömma om… men var är kanterna på memfis filmer? Försvann dom nånstans under den två år långa manusutvecklingen eller?

Under första halvåret av 2006 delades 70 miljoner ut till svensk långfilm som förhandsstöd. Av dessa fick memfis 11,5 miljoner (för fyra filmer). Det är mer än 16 %. Tre vänner fick 12,5 miljoner (för två filmer), d.v.s. 18 % omkring av stödet. Och filmlance 11,8 miljoner (för tre filmer) också runt 16 % av det totala filmstödet. Är det rimligt? Är det så vi vill ha det i framtiden? För tala om att formstöpa den svenska filmen, när tre produktionsbolag står för 50 % av produktionerna… och vad det i slutändan går ut över, är ju just de små ”opolerade” filmerna som inte har någon chans att ta sig igenom filminstitutets elitistiska krav på meriterade bolag som har pengar nog att utveckla projekten i två år innan man kör igång. Vem fan har råd med det? Och vem är intresserad av att jobba så? Kanske steven spielberg, och då lars jönsson… men ska vi då alltså motarbeta att filmer som ”farväl falkenberg” (där lars lyckats på klassisk colin nutley mané sno till sig en exekutiv producent post bara för att han är VD på bolaget och för att få kredd i venedig) får existera? Eller som robbans kommande ”hata göteborg” eller som ivicas ”jag ska knäcka er!”. Dom filmerna vill inte lars jönsson ska finnas. Enligt hans teorier borde vi varken ha gjort ”fjorton suger” eller ”du och jag”, eftersom dom inte är lika genomarbetade som sömnpillret zozo för 39 miljoner.

Vad är lars jönssons mål egentligen? Är det att ha en större publik för ett mindre antal filmer? Att filmerna ska ”ut i europa” och tävla på a-festivaler? Eller är det kredden? Eller vill han bara bli hyllad igen och igen?

Att Lars jönsson överhuvudtaget pratar om svensk film som ”medioker” och ”slarvigt gjorda” är så extremt godtyckligt. När han dömer ut femton av årets filmer (”en rimlig produktionsnivå vore runt trettio långfilmer, att jämföras med fjolårets fyrtiofem”) som slarv är vi tillbaka vid det här äckligt elitistiska igen. För vad är ”slarv”? Vad betyder ”medioker”?
”Ett hål i mitt hjärta” är en riktigt dålig film tycker jag, även om den hyllades på någon sketen festival. Och Kopps är inte direkt något klassiskt mästerverk heller, även om den sågs av nästan 900 000 personer. Lars jönsson hittar således egna definitioner på vad som är ”spännande” och ”kvalitativ” film; hans egna filmer. Och givetvis ska han göra det, annars vore det ju märkligt. Men måste han gå ut i DN ÅTERIGEN och radda upp sina oneliners ÄNNU EN GÅNG för att få någon bitter journalist att FÖR HUNDRADE GÅNGEN bekräfta att han är ”sveriges just nu utan jämförelse mest framgångsrike filmproducent”?