måndag, november 20, 2006

Kulturbidrag vs. NOT (utifrån film)

De flesta som jobbar med film idag börjar när de är relativt unga. Man prövar sig fram på medielektionerna i gymnasiet och bestämmer sig kanske för att söka filmskola något år senare. Att göra dokumentärfilm kostar inte mycket. Det är ungefär som att ha ett rockband och behöva en ny gitarr, eller att köpa en laptop och ha tiden att sitta hemma och skriva en bok utan att ge upp.

Jag hade också ett band under, och året efter, gymnasiet. Jag hade replokal, en fendergitarr, gjorde demon och spelade på minst tre fritidsgårdar. Sen skrev jag en bok också. Och om man kollar på de lektörsutlåtanden jag fick från Bonniers så var jag på god väg. Men när jag var 21 bestämde jag mig för att ändå satsa på film.

Det är få som börjar göra musik efter dom är 25. Varför? För att det inte är en subventionerad kultur. Man har helt enkelt inte råd att satsa på något så osäkert som musiken efter man kommit upp i en viss ålder och det ”fortfarande inte hänt något”.

Dokumentärfilm kan man praktiskt taget göra gratis, så fort man har fått tag en kamera. När jag var 22 sökte emil och jag pengar från filminstitutet att göra en film om dokusåpakulturen och fick ett utvecklingsstöd på 30 000:-. En oändlig summa pengar kändes det då. Speciellt eftersom jag redan gick på Biskops-Arnös dokumentärfilmskola och hade csn. Pengarna gick till att köpa en kamera. När filmen var klar vann den filminstitutets dokumentärfilmspremie på 100 000:-. Pengar som delades ut för att premiera filmskapare som gjort sin egen film utan förhandsstöd, och kunde användas till vad som helst (”ta en lång semester” föreslog en jurymedlem, belinda ohlsson eller vem det nu var).

Liksom som ung inom musiken finns det inga pengar att få som ung filmare. Förutom via statliga medel. Vilka kommersiella intressen ska ge mig pengar för att leka och testa mig fram, och antagligen inte få något tillbaka? Som ung musiker kan du hoppas på ett skivkontrakt och att få möjlighet att spela mycket live. Men skulle musiken som görs i Sverige vara mer fantastisk om artisterna fick tio år på att utvecklas sig innan de släpper sin första fullängdare? Jag vet inte. Men så funkar det för de flesta inom filmen, även om regissörerna kommer ner i åldrarna. Oftast för att de kommer i kontakt med duktiga producenter som kan använda ungdomen som en uppfriskande krydda i filmerna, som egentligen är samordnade av produktionsbolaget.

Men som ung filmare får du sällan ”filmkontrakt” i tidig ålder. Det går för långsamt att bli bra. Och projekten tar ofta mycket längre tid än att skriva en låt och komponera den med ett band. De flesta filmskapare orkar göra ett visst antal projekt innan man ger upp och skaffar sig ett jobb i antingen samma bransch eller något helt annat.

2002 gjorde spelade vi in en långfilm under tio dagar vid mina föräldrars sommarställe. Två veckor innan inspelning fick vi 30 000:- i växthusstöd av filminstitutet, för att en av konsulenterna gillade manuset. Lars Jönsson på Memfis hörde av sig och ville vara inblandad, men det fanns liksom inte tid. Under hösten skulle vi träffas, men då hade vi redan fattat att ett produktionsbolag inte behövdes. Filmen klipptes ner till en novellfilm, fick titeln ”I love Johan” och vann samma höst 1 km film priset på Stockholms filmfestival (som inkluderar 100 000:- i produktionsstöd till en kommande kortfilm). Samtidigt visade jag upp en idé för en ny långfilm för samma konsulent och fick ett manusstöd på 100 000:- för att skriva klart under våren.

Fram tills den här punkten hade jag pluggat kurser i på Malmöhögskola och levt på CSN bidrag. Här hoppade jag av b-kursen i statsvetenskap och började jobba med film på heltid. Emil och jag sökte pengar till ett nytt dokumentärfilmsprojekt och fick 50 000:-.

För att kunna finansiera filmen som skulle bli Fjorton suger la vi in alla dessa pengar i den produktionen istället och la i princip ner allt annat, eller gjorde dom för ungefär noll kronor. Vi fick ytterligare en halv miljon av Film i Skåne och sedan utökat utvecklingsstöd av SFI på 200 000:-. SF var länge inblandat, men fick inte loss mer pengar och hoppade av. Vi var i kontakt med ett par producenter på Memfis och några andra, men det blev ingenting och sommaren 2003 spelade vi in Fjorton suger med en budget på ungefär 800 000 spänn.

Ett år senare, c:a en vecka före biopremiären, fick vi slutligen förhandsstöd till Fjorton suger. Jag vet inte riktigt hur, för det var Sonet som fixade det. Men det kändes som ett desperat försök av SFI att ta åt sig kredd för att filmen blivit bra. Vi fick en halv miljon som delades mellan samproducenter och vi som regisserade. Under våren tilldelades vi så kallad PRS (publik relaterat stöd), vilket är ett par kronor på såld biobiljett tillbaka till producenten. Inga jättesummor. Fjorton suger gick visserligen med vinst och Sonet drog in en hel del cash på den, men med tanke på hur länge vi hade jobbat och hur lite lön vi tagit ut så var det ett förlustprojekt för oss. Men det kändes okej. Vi visste att detta var en tuff bransch, och att det är svårt att dra in pengar på film. Och att vi bara var i startgroparna.

Man kan tycka att vi har fått mycket statliga medel under åren, men samtidigt har vi varit extremt produktiva och kvalitativa. Och om man jämför med en enda annan filmproducent som fått "ett riktigt" förhandsstöd för en långfilm, som brukar ligga mellan två och sju miljoner så har vi fortfarande inte kommit upp i ett ”riktigt långfilmsprojekt”. Vi fick inget stöd alls till de manusprojekt vi sökte pengar för efter Fjorton suger och Du & jag var helt finansierad av oss själva, Sonet och Film i Skåne.

Men utan de incitament vi fick som filmskapare mellan vi var 20 och 24 så vette fan om jag hade orkat fortsätta. Att göra gratis kulturgärningar (kort- och dokumentärfilm) till filmfestivaler där Sverige eller ditt landsskap får kredd, utan att få något stöd… jag vet inte hur rättvist det är. Samtidigt får, så vitt jag vet, Tough Alliance inte en spänn av staten för att göra bra musik. Men deras ”kulturgärning” (spela live) drar åtminstone in pengar. Som outgivenförfattare eller kortsfilmskapare får du sällan en spänn när du i rollen som ”kulturgärningsperson” presenterar din "produkt" för publiken. Vad som är en ”kulturgärning” kan ju givetvis diskuteras, men som konsument erbjuds du indirekt på gratis musik via radio (kommersiell och SR) och teve, gratis litteratur via bibliotek, gratis konst via museum utan inträdesavgift och gratis film via Public Service och subventionerade biljettpriser på offentliga filmfestivaler. Det är inte många andra tjänster du får ”gratis”.

Om jag ska kolla hur ungdom yttrar sig inom kultur idag och det att det skulle kosta, låt oss säga, hundra spänn, så går jag mycket hellre och tittar på ett tonårigt rockband än att se en tjugoårings första kortfilm, alternativt långfilm. Jag vet inte varför, men så är det, och så är det för de flesta, tror jag. Får jag välja mellan att läsa en artonårings första försök till bok, eller att kolla på en teaterpjäs av fem unga amatörentusiaster så ser jag nog hellre pjäsen. Man har redan tagit ett i förväg avvägt beslut kring vad olika kulturgärningar är värda, och i vilken tidpunkt/ålder det når sin spets.

Man kan säga att jag nu som tjugoåttaårig vuxen producent till två långfilmer borde klara mig utan statligt stöd. Och det är nog fullt möjligt om jag lägger två år på att hitta finansiering genom tevekanaler och videodistributörer runt om i Europa. Men det är fan så mycket enklare att skicka in hög papper till filminstitutet och hoppas på det bästa. Så visst, jag kan hålla med Linda Skugge om att kulturarbetare (i hennes fall författare) kanske är lite lata. Givetvis GÅR det att klara sig utan statliga medel. Givetvis kommer det att komma ut genialiska kulturprojekt ändå. Men hur mycket kan man kräva av oss? Jag har jobbat för löjligt lite pengar i tre år (lägre än din genomsnittliga lärarkandidat eller sjuksköterska) och det tror jag gäller många "kulturarbetare", inom de flesta kulturområden (utom de som får anställning på SR eller SVT). Om vi inte får de där incitamenten som är ekonomiskt stöd från oväntat håll, så är frågan hur länge man orkar. Sedan får man göra en bedömning om det kanske finns för många som vill jobba med kultur och om det ska vara någon slags survival of the fittest. Och genom att strypa kulturstöden kommer de såklart finnas en större fördel för medelklassen som har grund trygghet och föräldrar att falla tillbaka på, än de som kastar sig ut för ett stup och bara chansar på att kunna flyga innan de landar.

Och skulle jag en dag få de där fem miljonerna av filminstitutet skulle det vara svårt att hålla sig för att jubel. Och svårt att påstå att statligt finansierad film skulle underminera kämparglöden i det kreativa skapandet.

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Fan mannen. du har så rätt! Jag visste inte att ni hade kämpat så länge, å fan va nice att ni fått lite stöd ialf.. sen är det synd ni inte tjänat bättre..

jag hoppas ni aldrig ger up fan.. om något år kommer dansksalle vara på toppen av film sverige.

Som Morgan Freeman sa en gång: "Denna branch handlar om mycket, man ska ha tur, vara vacker och ha talang. Men i mitt fall var det tålamod, det är allt som krävs. Snart kommer din chans. Frågan är bara om du orkar vänta. Jag gjorde det och se på mig nu"

tror det är något alla som kulturarbetare måste tänka, sen är det förjävligt och man blir frustrerad när inget händer..

ialf creeds till er och det ni gjort och kommer göra! keep on rocking man!

måndag, 20 november, 2006  
Anonymous Anonym said...

Glöm inte, bitterhet är en lyx!

tisdag, 21 november, 2006  
Blogger Dansk Skalle said...

det har var inget klagobrev, dawg
det var ett instick till marcus birro och linda skugges krig ifall staten ska finansiera kulturarbetares konstnärliga slackerliv.
kanske, kanske inte. det berör ju inte direkt oss eftersom vi finansierar oss på andra sätt
men kommer bidragen så tar vi dom.

i väntan på alliansens omvända kulturrevolution fortsätter jag att leva mitt liv i lyx

tisdag, 21 november, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home