att vara konstnär

Jag vill ha makt. Jag vill vara konstnär. Jag vill vara frispråkig och högljudd. Jag vill synas. Jag vill vara först på dansgolvet. Jag vill bo tre månader i nyc,
eller nej, jag vet ju att jag skriver som bäst hemma på falsterbogatan.
Och jag vet att jag aldrig skulle kunna hantera något av det här.

Kanske är det så här: att vara filmproducent är inte konstnärligt och film är inte konst. För det där lidandet, det där som bergman kände, eller roy anderssons bitterhet, det funkar inte, det finns ingen tid för det. Har du inte tillräckligt med cash så måste du garva dig igenom det.enda sättet att behålla värdigheten. Man måste vara softa bruden eller slappa snubben, annars pallar du inte. Konst har sitt pris, och visst, för tjugo miljoner kan du vara Lukas Moodysson. För trettio miljoner kan du vara vem fan du vill.

Det är en klassfråga,kanske, för det handlar om tid. men det är inte en klassfråga, för det handlar om hårt arbete.men ibland kan jag avundas artister eller författare som kan sätta sig ner i sin källare och skapa sitt mästerverk. gömma sig där och inte komma ut förrän det är klart. Eller åka ut i skogen, hyra en stuga och gå igenom hela sitt liv, varje anteckning, varje resa, varje relation och sätta ihop mästerverket. Jag skulle vilja göra det, om jag hade tid, om jag hade råd. Om jag var popstjärna som sålt en halv miljon skivor i tyskland. Om jag tyckte det var fine att gå på a-kassa. Om mamma och pappa hade betalat. Pm jag hade varit en gränslös konstnär.

Om

Men jag har för mycket att göra på dagen för att kunna sitta uppe hela natten och lyssna på jesus and mary chain, röka gräs och diskutera popkultur eller litteratur eller eller eller. Jag behöver mina åtta timmar. Och detaljerna… även om dom intresserar mig mer nu än tidigare, så är dom fortfarande bara en del i maskineriet, att ha råd att ha hybris, att ha tid vara konstnär, att inte kompromissa, att varenda bild räknas.

För hej roy andersson och välkommen till cannes film festival. Romantiserad på samma sätt som rockturnéer i usa. Jag vill ändå inte vara där för det är precis som vanligt, jag är fortfarande jag.wes anderson kommer inte roa mig, jag kommer inte ligga med någon, jag kommer sitta ensam på någon restaurang och sippa öl istället för att njuta av makt.

Eftersom jag inte får någon njutning av framgång, och inte känner någon smärta i misslyckanden så tar ingenting någonsin slut. Och i och med att den enda kreativa tid som känns meningsfull är själva skapandet så är film den mest frustrerande konstformen av alla, full av begränsningar och kompromisser.

Men ge mig lite riktiga pengar någon gång så lovar jag att vara den konstnär ni vill att jag ska vara, som jag vet att jag kan vara, som gör mästerverket och som har ork och cash nog att säga fuck off till alla på guldbaggegalan.

Jag vill - om ni vill