Ylva Sundberg var en ful ankunge från Wieselgrenskolan som blommade upp sommaren innan gymnasiet. Linus lillebrorsa varnade oss till och med. Han sa ”i höst börjar Ylva Sundberg på Olympia och ni kommer kära i henne varenda jävel”. Så vi var väl förberedda den där första måndagen i mitten av augusti. Någon hade letat fram hennes bild i skolkatalogen från Wiesel i nian där hon såg som fan, och halva gänget hade lagt ner, men vi var några som litade på Linus brorsas ord. Det har hänt förut att nörden har tagit av sig glasögonen, skakat om håret och blivit schampomodell. Det är inte första gången. Och så var det.
När jag möter henne på Kullagatan i centrala Helsingborg tio år senare så tänker jag på en grej jag läste i tidning för inte alls särskilt länge sedan. Att ”det finns inget sorligare än snygga människor som är tråkiga” och jag tänker: hur ska det kunna vara på något annat vis? Speciellt nu, så lång tid har gått. Men det är en klyscha – det där att dom som var coola och snygga då inte skulle vara det nu. Det spelar ingen roll om dom har nio barn och det sopigaste jobbet du kan tänka dig, dom har fortfarande samma självförtroende, dom vet fortfarande hur dom ska sätta sig på andra. Hur dom ska sätta sig på dig.
Det är sjukt att ha förväntningar på barndomens återtåg. Att klaga på alla som gett upp sina drömmar… Ylva drömde om att bli sångerska. Vad fan vet jag. Men inte blev hon sångerska. Men fuck min pedistal om jag klandrar henne för att "ge upp sina drömmar"… Ylva var indie, eller vad fan vet jag. Nu går hon med barnvagnen, nu har hon håret uppsatt i en hästsvans, och en blus. Vem fan är jag att klandra henne för att hon inte är samma som hon var då. Att hon ens skulle vilja det. Bara för att jag är den jag var då.
Ylva känner igen mig. Säger att jag ser precis likadan ut som jag gjorde då. Något jag brukar ta som en komplimang, men hon säger det med en mental gäspning, helt ointresserad, helt ointresserad av hur jag var då, helt ointresserad av vad jag är nu. Har inte tid. Klart hon inte har tid. Jag däremot, har all tid i världen. Måste hitta något meningsfullt själv, för liksom, ingen kommer att hjälpa mig. Inte Ylva, inte någon.
När man är ung har man drömmar, tänker jag medan jag strosar in på Folk & Rock på Bruksgatan. När man blir äldre kasserar man dom. Men drömmarna förändras på vägen. Dom anpassar sig.
När man är ung vet man ingenting. När man blir äldre blir man bättre på att låtsas.
