Malmö-Stockholm

Fan nu kommer jag ihåg varför jag hatade stockholm från första början. Det är dom är jävla dagsturerna när man rör sig mellan arlanda, centralen, gärdet och östermalm. Jag mår illa och har huvudvärk och allt är skit. Hela sommaren har jag älskat stockholm supersize och det har varit som ettt hem. För jag tror att jag vet att stockholm är något helt annat än dom ställena jag besöker i och med att jag jobbar med film. Inget ont om de människor jag haft möte med idag (utom xxx som stod och läxade upp oss som om vi vore 14 bast), men jag är inte mig själv och jag orkar inte vara mig själv och det känns som jag bara står och bla bla bla och inget är roligt och inget är allvar och inget är på riktigt och inget är som jag vill att det ska vara inklusive skit skit skit. Och jag VILL INTE JOBBA MED DET HÄR!!! Det här är inte jag. Igår gjorde vi en en pissig intervju med sydsvenskan och jag bara känner att Jag orkar det en gång vartannat år för att jag måste men inget mer. Allt det här, maktposition, chef, kalla beslut, millar hit och dit etc etc har ingenting med mitt liv att göra. Och hur nice det än låter att få uttala sig i intervjuer så kräks jag när jag väl sitter där och vet att jag kommer hata mig imorgon. Jag ska inte behöva det. Vi ska få göra det här på vårt sätt. Så måste det vara. Alla dom andra får anpassa sig efter vad vi pallar and that's the fucking shit.

För jag är en fejk.

Jag är ingen filmregissör.

jag är ingen filmproducent.







Men det tål att upprepas hur sjukt nöjd jag är med den här filmen. Jag fattar bara inte hur den blev till. Mind recap tack.

so Shoot me