untouchable

vi avslutade newyorkresan med nyc film festivals avslutningsfest efter att dom visade guillermo del toros nya film pan's labyrinth.
det var rätt klychig zentropastämning med servitriser i kortkort, oändligt mycket sprit och skrävlande illaklädda jänkare. och guillermo var en dryg jävel.
nåja vi blev fulla och skröt i alla fall.

jag är tillbaka i stockholm och funderar över varför jag inte vågar kalla mig regissör. är jag lite feg? är jag rädd för att misslyckas? är det ett sätt att distansera mig från det jag är passionerad av ifall jag inte skulle vara tillräckligt bra?

men så kom jag på att nej så är det inte. jag är inte rädd för att misslyckas. jag misslyckas ju jämt med saker. jag har korsat den gränsen för länge sen. misslyckad skådis, författare, pojkvän, dokumentärfilmare.......etc etc

men jag vågar göra dom i alla fall. och ibland går det bra.
ibland är jag bäst

jag tror bara helt enkelt att jag har slutat bry mig om skillnaden mellan att lyckas och misslyckas.
och det är en befriande känsla
att vara oövervinnelig