Jag menar, att språket inte räcker till vad den synen innerymmer

Vi pratade lite om biskops-arnö, gunnar och jag. Om sara stridsberg (loves), konstnärssegegration (loves), och då: fenomenet skrivarskolor. Det är en urålderlig och ganska trist diskussion hurvida man kan lära sig att bli bra på att skriva på en skola.eller ej. Och det är lite samma sak som filmskolediskussionen, dvs att ha gått dramatiska institutet. samtidigt som jag har kört på min outsidergrej utan någonsin vända mig mig; att man ska lära sig allting själv utan någon annans hjälp så saknar jag vissa saker. Jag vet inte varför jag skriver, jag har aldrig nånsin diskuterat text med nån och jag har ingen som helst analysförmåga, bara känsla, och kan man verkligen lita på den??har jag sånt stort ego? Nej. Det har jag inte. jag är liksom varken en journalist l(kångt där nere i kaninhålet med crazyshit resonmang ”är jag bra? kommer jag bli förstådd?älskar jag min text" vs. ”är objektet bra? för jag ett resonemang?) eller en konstnär. Jag är inte intresserad av mig själv eller mina begränsningar. Jag sviker inte människor. det kanske är en svaghet. och Det kanske hindrar mig från möjligheten att bli genialisk



Jag gråter en skvätt sen frågar jag mig själv: är jag ens intresserad av den möjligheten? är det inte isåfall hycklande att respektera ett geni när hon aldrig kommer ha förmågan att besvara den?