marocko del 2

Det är måndag, jag dricker té - vågorna täcker horisonten.alltså men ser inte skeppen, det hade ni gillat! särskilt emil. Jag har badat, ätit fisk och promenerat över en mil. Och Bosse och pappa är för roliga alltså, dissar varandra så fett, utmanar, överträffar - ni vet professorer, sen blick över till mig "läget?" och jag ba:
It ain’t all good
And that’s the truth
Things ain’t going like we think they should
…It’s all on you

charmigt.

Jag älskar marocko. Omringad av berg och lugn. Jag sover bra och utforskar varför det inte är meningen att man ska ta en paus från sitt verkliga liv och varför man inte bör handla på känsla, utan att tänka. Det kan vara fruktansvärt att få distans till sin obetydlighet. Att ”alltid längta bort” eller att ”alltid längta hem”. Det är då man skickar sms till sitt ex och erkänner att man tänker på henne. inget fel i det, det är ju nästan fantastiskt att kunna erkänna något sådant, nästan impulsivt, nästan sentimentalt att våga blotta sig, nästan älskvärt om det är sant

Jag älskar mitt liv här. Man kan inte jämt leta efter storartade händelser. Jag blir likgiltig till alla kulisser och statister som fyller upp vardagen. Jag skulle kunna stanna här, jag skulle faktiskt det, om jag inte hade haft ett hem jag hade saknat för mycket. Men det vore en enorm utmaning som jag tror att skulle klara galant.

Det ska erkännas att jag läste både en richard montanari roman och en Grisham mellan ronnie sandahls barnbok och den store gatsby. Den senare en dokumentär bok om en oskyldigt dömd man. John skriver bra.koncist och engagerat.jag är med honom. Han skriver fan ta mig bättre än fitzegerald. Nu läser jag en bok som heter ”jag minns att jag sprang”.nån gråter på varje jävla sida för ingenting…Den är rätt trist och på 350 fucking sidor, men jag rainmanar mig igenom den innan middag for fucks sake

Jag ska skriva en ny krönika till filmnyheterna.se också. Mina tidigare har varit katastrofala. Jag tror att det beror på min likgiltighet. och sen svensk synd....jag laddar upp inför det, mags

OBS!OBS!OBS!OBS!OBS!OBS!OBS!OBS!OBS!
Den här bloggen ger faktiskt ett falskt intryck om vem jag är. Jag är inte sentimental. Jag bara låtsas för att verka sympatisk. Jag är rationell och följer inte mina känslor då dom jämt vilseleder mig. Jag testar mig fram, forskar kring empati som teknik, som ett ämne i skolan, det är så svårt. För att aldrig såra någon ser jag till att aldrig ha övertaget, och bra mår jag när andra mår bra, det är mitt mätinstrument.

Denna blogg är en projicering av något annat. Smärtan att vara dödlig och längtan efter att bekräftas som levande. Kärlek som inte förändrar ditt liv, utan hur du reagerar och vad du gör av den. Ibland gömmer jag den i mitt hjärta, ibland någon annanstans. Jag vet att böcker inte kan lära mig något om kärlek, liksom denna blogg inte kan göra det, eller Tom Hanks eller minnet av någon man älskade för länge sedan.

Jag är inte sentimental även om jag önskade att jag var det. För din skull. Jag är svår att läsa, för din skull. Jag lämnar smärtan inuti, för din skull. Jag trycker play och stänger av för din skull.

från mig – till dig, för din skull.

PS1
Jag läser igenom vad jag just har skrivit och det är fullständigt obegripligt.
Utom det där med grisham, där finns det någon underbyggd bitterhet som jag gillar men som jag borde stryka men what the fuck……………….