jag hatar att jag älskar dig

arty=farty. you lost me at hello

jag brukade gilla freaks, vill minnas att jag älskade dem i somras, men alltså jag vet inte vad det är. orkar inte engagera mig. blir nervös och vet inte vad jag ska säga. det är inte mitt liv, jag är inte så. jag har bara inget särskilt att säga. om jag får leva tills jag är 90 så kommer jag vara en av dem som bara "snälla dra ut sladden, jag orkar inte nämna klimatförändringarna och allt är nice en gång till..." men jag tror att anledningen till att jag inte har haft dödsångest på sistone måste bero på att jag känt mig för tjock.
obs: en metafor.

i teater så måste man alltid säga allting hundra gånger, om och om och om och om igen, tjata. film måste man visa det om och om igen, så att alla fattar vad man menar så kallade Närbilder. och konst, repetetivt, alltså sant. och allra värst är poesi. då gillar jag grafitti bättre, typ "fuck you" eller "brats are rats"