till m via dansk skalle

Jag lägger in mitt veto och tar tillbaka allt det jag skrev igår.
Man får göra så.
Man får ändra sig.
Jag tar tillbaka en annan sak också. att jag alltid skulle längta bort.det kanske verkar så. fruktansvärt osympatiskt.men det är inte sant. Jag längtar inte bort. Jag trivs som det är. hate it or love it
the underdog's on top
and I'm gonna shine homie, until my heart stop
Go head' envy me
I'm raps MVP
and I ain't goin nowhere so you can get to know me

Jag tar god hand om min hy här i marocko.det måste man nämligen göra i de södrare breddgraderna. Bränna sig?fat chance.sist jag brände mig var på wetn’wild i dallas -91, komigen!jag var tolv år! Jag har rakat av mig skägget också och låter mina kindben ta första parkett, herregud min glowing ljusa gyllenbruna hy är fantastic

Och sen tänkte jag på de här smsen från förra inlägget. Jag ångrade först att jag berättade om det, precis som jag ångrar allt jag lägger upp, men sen läste jag inlägget på ss och så slutade jag ångra det.

Det här är min fucking blogg och jag skriver vad jag vill. Och man får göra så om man gör det av kärlek. Om man kan, om man vill, så ska man komma i limosinen som spelar la traviata ut genom takluckan, klättra upp för balkongen med en ros mungipan och lova något som varar för evigt. Om man kan.om man vill. Annars ska man göra det nästbästa, eller nästnästbästa hela vägen ner till göra ingenting som är sämst och poänglöst. Men känner man något så ska man agera efter det.

Jag var expert på det när jag gick på gymnasiet och var kär i alla, alla, love love love. Jag sa det,ville alla skulle veta

Sen kom någon och gjorde mig cynisk.
Någon fick mig att sluta tro och fuck you så otroligt jävla mycket för det

Gud ska veta att jag väntat på sms som aldrig kommit, hållit telefonlinjer öppna i dagar när det aldrig ringt, och rest till stockholm varannanfucking helg för att mötas av total förvirring varje gång…allt jag ville ha var bara en fucking jävla bekräftelse på att jag spelar någon roll; Jag har också hängt ut genom fönstret i timmar och stirrar ner på gatan, väntat, längtar efter någon som ska ropa på mig och säga att allt var ett missförstånd, att jag är värd att älskas, trots allt.

Och vet du! Jag vill känna brinnande kärlek. Och jag vill känna att jag skulle göra vad som helst för den personen. Jag vill vara honom, och därför tror jag att jag bli det, därför finns det hopp.

och jag tror av hela mitt hjärta att du värd att älskas
och jag tror att jag är värd att älskas
och jag önskar bara som fan bara att jag kan älska tillbaka
och skulle det hända mig igen skulle jag göra allt för få det att räcka livet ut

så här skrev nämligen en intelligent person till mig en gång:

”Kärlek kan vända ut och in på en och sen tillbaka igen. Fatta gör man säkert aldrig och kanske är det därför det är kärlek, som liksom lever och förändras och växer och krymper hela tiden. För sen när man vet vad det är så blir det bara något man tittar tillbaka på och i den stunden dör det (i alla fall var det så för mig). Fast sen föds det ju igen, när man vågar...”