pinsam

på en halloweenfest i gymnasiet träffade jag en landskronakickertjej som jag hängde med halva kvällen, innan hon bara försvann. Dagen efter gick jag the old-school-way tillväga: leta upp hennes bild i skolkatalogen, slog upp namnet i telefonboken och ringde henne. Först pratade vi i typ en kvart, sen frågade jag om hon ville hitta på något, hon sa typ: ”nej” och ja ba: ”okej” och sen la vi på. Tråkigt exempel (för mig), men ändå. Hjärtat dunkade.det var på riktigt.efteråt var jag bränd, helt tömd och det var så skön smärta, realitycheck. Jag vill inte vara teknologinostalgisk, hatar teknologinostalgi, men fan vilken skillnad det är på att sms:a nån eller hänga på msn eller chatt eller spraydate eller whatever och att träffa nån på riktigt. Och tänk på att liksom för femtioår sen var man tvungen att gå och ringa på dörren (eller kanske knacka, fanns inga ringklockor?) öga mot öga och förklara vad man ville. Fick man "nej" så fick man det rakt upp i ansiktet och det kunde inte misstolkas.och man kunde inte gömma sig bakom orden eller någonting annat heller. Och detta gäller inte bara love, utan allting.att palla ringa en ny person, eller sina polare.komma hem tillvarandra istället för mobilonanera.

Fan vilket pinsamt inlägg.jag är suger lika mkt själv
menSorry.alltsåverkligen

-----------------------------------------

Jag läser igenom min bok och det verkar fan som att jag har skrivit nån slags generationsroman om mig själv, förklädd till en ungdomsbok.riktig centerfold piece. det här med att tjugosjuåringen är den nya fjortisen alltså, vilka jävla trauman kommer skiten från?
hej dr phil