urmysig

det är nånting med malmö alltså. så jäkla trevligt, fast fullt av knivmord. en pundarstad. folk är lite lagom sköna zombier. sköna tjejer och killar. jag är en skön kille. det är verkligen otroligt trevligt. jag hade en konversation om konstnärsskap igår och lite imorse. jag drar mig för det. rätt som det är vill jag ju inte vara den sköna killen. inte trevlig alls. inte tillgänglig. jag undrar om det är så att det inte händer nånting i den här stan, eller om det inte händer något i mitt liv. att jag går en lång, lång, lång prommis mot en vägg långt bort i horisonten. ja ba "are we there yet?, are we there yet? are we there yet?" sån jäkla kris. men jag krisar på saker som konstnärskap, filmfestival, pretentioner, betraktande, analysen...alltså ibland krisar jag positivt, men idag krisar jag negativt. det är bara en massa jobb mot att få stå bredvid och kolla in folks reaktioner på verket. whatever. mycket jag bryr mig. mycket folk bryr sig i allmänhet.

gött att vara urmysig i alla fall. att få ett sms nån gång ibland, och ett brev med ett frimärke, och en kommentar på sin myspace och kanske nån som kallar på msn eller ett mail från nån som inte vill nåt särskilt, eller en bild eller en rom&cola innan stängning på kontoret, nån som bor i ens soffa en natt & lagar gröt till frukost, en morgonfika, laga en middag, en sjuk svartklubb eller tjej som tycker man är snygg. bättre det än en lösryckt kommentar från whereever om ens påstådda konstnärliga lidande rakt in i nada.